Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omedelbart kunde bjudas dt tinska och svenska sinnen. Den
stundande promotionen hade hitfört välkomna gäster från samma
stränder, dädan deras lörfäder sjuhundrade år förut landat på.
våra kuster med korsets fanor och våra framtidsödens Pandora-ask.
Äfven nu kände man nya fläktar här susa genom unga och
gamla sinnen, ehuru det blåste från helt annat h&ll. Men lif
och förhoppning buros i alla fall af den rådande vinden. Iluru
kom det sig då, att lyftningen i sinnesstämningen gaf sig luft
såsom misströstan, nästan såsom förtviflan?
Det var känslan, att våra tungors band hölJo på att
lossas; det var en känsla af rättvisa, som påminte derom, att
man från åtskilliga håll velat liqvidera vår tacksamhetsskuld
till Sverige medels protest mot densamma, som dref en del bland
den ungdom, hvilken hade församlat sig till en afskedsfest för
de bortresande svenska gästerna, att glömma allt annat än
dessa och sin lust att lätta sitt hjerta. Hvad betydde emot en
så hög fröjd den stigande oro, hvarmed universitetets välvillige,
humane rektor, hvilken ändock stod till ansvars för hela
kalaset, åhörde de med stegrad hurtighet frambrytande oratoriska
utgjutelserna?
Jag medger, att icke heller jag kände mig rörd hvarken
af haus ellers hans kollegers bekymmer. Och när jag,
uppklif-vande på Vårt taiarebord, förnam vid min sida en manande röst:
agör slut på di.t här eländet!11 gjorde det på mig ett ganska
medelmåttigt intryck. Jag harmades i den stunden på ingen;
ej ens på diktaren af det gyllene träldomsnästet. Men jag ville
begagna tillfället att till det högsinnade Sverige öfversäuda
den bestämdaste förklaring, att vi finnar trodde oss hafva rätt
att derifrån vänta andra yttringar af sympatier än hjärtskärande
smädelser.
Och ungdomen, som stod der nedanför, hurrade fullt lika
käckt för mitt tal som för något af de andras. Detta brus
tycktes ej bebåda den storm som — icke i ett glas vatten —
men på de tasen sjöarnes alla stränder och långt bortom dem
1’rambesvors och hvilken hotade att knäcka talaren, som ej
alldeles unisont hade instämt i de öfrige oratorernes tonart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
