Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hemvist: åskådarens. Ty hvad helst man än må säga, är dock
en dramatisk literatur, der den stödjer sig på den enda grund,
hvarur hon kan uppspira till full lifskraft: den nationella,
sällan af en så kosmopolitisk natur, som opera-musiken nästan
alltid är och kan vara det. Äfven den tomaste och andefattigaste
fransyska en-akts komedi får ett helt annat lif och lustighet,
då hon halkar vingelfotad fram öfver genuint franska tiljor, än
der hon i öfversuttning gör sina tungrodda kullbyttor på en
främmande scen. Huru mycket mera måste då ej ett dramatiskt
arbete, hvars hjertrot vuxit upp ur hjertroten af en nations eget
väsende, känna behof af att blifva uttolkad på scenen genom
indirider, de der icke lära sig endast utantills diktens känslor
och tankar, utan sentera, hvad de säga, såsom det egentligen
vore deras egen tillhörighet, emedan det härflutit ur
sensationer, gemensamma för såväl skalden, som skådespelaren.
Uti ifrågavarande hänseende befinner sig det finska
folket i en så ömkelig ställning, att intet annat, som någonsin
gjort anspråk på att räknas bland civiliserade, framtett ett
motstycke dertill, sedan en dramatisk konst existerat i verlden.
Hvad verkliga skådespelare beträffar, stå vi ju ungefär
på en punkt, hvarest vi stöta tillsamman med våra kusiner
samojederne, mordvinerne och till och med kottcrne — ifall
desse ännu höra till de ofvanjordiska menniskornas antal. Färre
framställande artister, hvilka uteslutande lefva för sin konst
än vi ega väl ej ens de sistnämnde bland våra stamförvandter
att uppvisa, ehuru de redan den tiden, då Castrén fick rätt på
desse den finska stammens förlorade får, andades knappt i ett
halft dussin individer. Det låter svårligen bestrida sig, att vi
’’stått tillbaka i stigande”, äfven om vi, nu för tiden
konst-älskande finnar, vilja jcmföra den utveckling,
skådespelareyrket bland oss vunnit, med dettas tillstånd i de tider, då
Kullervos tragiska öden först blefvo besjungna. Ty då var
deklamationen, beledsagad af åtminstone något slags dramatisk
aktion, det enda vilkoret för diktens framträngande till allt
folk; och om hon cjvarlcfvat bland detta, hölls hon vid lif med
samma medel, som gjorde henne ifrån begynnelsen bekant för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
