Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gar af sympati. Han var en heroisk natur, ett vikingalynne.
Hvilken stuga som helst blef honom förr eller senare för trång.
Ända till sina sista stunder grubblade han förgäfves på
problemet, huruvida menniskan var ett med fri vilja begåfvadt väsende.
Individuelt kände han genom egen erfarenhet ingen annan
bestämmande makt för bandligen än en högt potentierad instikt,
en omotståndligt hänryckande naturkraft. I följd af denna
själs-disposition blef det för honom lättare, än vi vanlige dödlige
kunna oss föreställa, att i ett enda björnatag sönderrifva alla
de förbindelser, med livilka han var fästad vid den uva teatern.
Jag säger med afsigt liteatern’1, och icke orkestern. Ty om
också detta hans eget verk åter sönderbröts af hans egen hand
objelpligen, ryckte han dock med sig alla de fragmenter deraf,
öfver hvilkas vilja han rådde och som för honom syntes
användbara. Fem stycken bland sju af den ofvannämnda finska
musikaliska kärnan funno sålunda intet hinder för sitt löftesbrott
uti sina tidigare ingångna förbindelser. Sjelf hade
orkesteranföraren glömt, och den tjusningskraft, han på sina kamrater
utöfvade, hade kommit de fieste äfven bland desse att glömma,
huru korta de fem årens månader varit, dem de förpligtat sig
att egna åt tjenstgöringen vid teaterns orkester.
Hans senaste, i hastig vexling hvarandra bortträngande
öden ligga redan utom denna redogörelse för anledningarue till
teaterorkesterns brådstörtade förfall såsom finsk inrättning. Man
skulle göra denna vulkaniska natur, ur hvilken icke vanliga
krafter bröto fram utan att förmå ordna sig till klart
medvetande, föga ära, om man klemigt ville behandla hans minne
likt en hvardaglig afilistersr’, hvars drag måste tecknas med blek
vattfärg, att de må taga sig någorlunda menskligt ut. Lågorna,
dem han såg uppstiga vulkanlikt också der, ur samma teater,
hvars ruin han hade påbegynt genom att öfverge den, visade
bättre än någonting annat, huru en storartad förstöring bör
målas. Det föll dem dessutom icke in att utbreda sig såsom
täckmantel eller förevändning för en redan gjord handling.
Hvem ville i alla fall förneka, att de döde, som icke mera
sjelfva kunna försvara sig, utan öfverlemnat sitt försvar åt de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
