Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att våga höja sin röst mot en rådande smak eller mot en
sådan, som håller på att få makten, kan väl synas oartigt och
är det sannolikt också. Men för unga sinnen, som lifvas af
ideala syften och önskan att dem realisera, nedsjunker den
fórmela artighetsfrågan till en sådan obetydlighet, att den faller
alldeles bort ifrån en beräkning, som ställt sitt mål vida högre,
än äfven den utsöktaste artighet förmår trippa upp. När de
t. ex. läsa följande tirad: ttvi skola icke längre lemna åt
slumpen eller åt utländingars spekulation en så stor makt, som
teatern onekligen är i det moderna samhället — en makt, hvilken
om den är god, kan förädla hela generationer, men, om den är
ond, kan upplösa sedernas band, förvirra begreppen om det rätta
och sköna, införa Härden och förvilda sinnena genom dåliga
föredömen71 — när de läsa en sådan tirad, kunna de ej i sin
oerfarenhet genast förstå, att den är en tom, ihålig fras, som samma
hand, hvilken nedskrifvit den, vore färdig att utstryka och
förneka samma stund, någon visar lust att taga saken på fullt
allvar och förflytta den från teoriernas galanta sfer till
verklighetens fasta grund. Och det är, minst sagdt, ej välgjordt att
allt för tidigt bibringa dem en brådmogen erfarenhet af motsatsen.
Jag föreställer mig, att demonstranterne följt ungefär
följande tankegång, som föga nu mera kan göra anspråk på
originalitet och allra minst kan tillerkännas dessa såsom deras
uppfinning, men hvilken i alla fall gör dem synnerlig heder, då den
blifvit af dem adopterad. Ifall vårt lands publik, äfven den,
såsom mången annan redan hunnit det göra, vänjer sig vid att
låta sig hänföras af stycken, som till försvar för den plats, de
idkeligen intaga på scenen, icke kunna åberopa ens den allra
anspråkslösaste förtjenst; om den hugfälles att genom de högsta
utmärkelsetecken, som stå den till buds, belöna och framdraga
det medelmåttigaste och det, som ej ens förmår lyfta sig till
medelmåttans regioner, hvart skall då det sinne taga vägen, som
erfordras till att sentera och erkänna det högre af dramatisk
konst, ifall detta skulle sent omsider förirra sig till vår scen?
Och livad värde skulle väl äfven i bästa fall ett bifall liafva,
som lika entusiastiskt, om ej mer förslösats på stycken af ttDen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
