Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verk är ju i sig sjelf en dikt allenast, ett intet för alla dem,
som icke vilja låta det gälla för något. Och när man med
stark lunga försäkrar honom, att hans själs ädlaste blommor äro
idel törne och tistel, vore det höjden af fräckhet, att icke tro
försäkringen derom. Kanske har Goethe ej så orätt, då han
påstår, att:
Der Lorbeerkrantz ist, vvo er dir erscheint,
Ein Zeichen mehr des Leidens als des Glticks.
Men olyckan kan ej särdeles mildras deraf, att
lagerkransen ryekes, sönderrifven af hårda händer, från skaldens
hjessa. Äfven den brittiske literaturens uvarg i weum" ByroD,
hvilken likväl uti sin seigneurala härlighet och i så mycket
annat, då smädelsens Samum härjande for öfver hans lager,
egde omäteliga läskande källor, som icke finnas till för
Almqvist, klagade bitterliga öfver sitt öde. — Man skall finna
jem-förelsen olämplig, kanske hufvudsakligast derför, att Byron ieke
behöfver klaga mer. Men det oförgängligt stora hos Almqvist
är och förblir åtminstone, att han aldrig klagat.
Men om han icke sjelf begagnat denna sin rätt mot andra,
hafva dessa desto mindre sparat anklagelser mot honom. Och
vi hafva aldrig bestridt och skola aldrig bestrida, att han
der-till gifvit mer än tillräcklig anledning. Ifall man så behagar,
kau man taga för afgjordt, att den känslighet, Almqvist begynte
röja för luftdrag, som från olika håll af verlden i dessa
yttersta tider lyfta på förlåt, höljande det förflutnas och det
kommandes mysterier, står i intet sammanhang med de missöden,
han rönt. Det vissa är i alla fall, att hans ande, förr så
hemmastadd uti medeltidens förhållanden, ryckte sig på en gång
från dem lös, vändande sig emot nya, från hvilka hans hand
bordt darrande draga sig tillbaka. Ömtåliga strängar vidrördes,
och skorret deraf öfverhöljdes af ett larmskri, döfvande såväl
hans egna som andras öron. Tider kommo, då äfven de, hvilka
menat Almqvist väl, nödgades medgifva att, när han nu blef
acl hestias damnatus, honom vederfors, hvad hans gerningar
förtjent hade. Äfven de togo sörjande sig anledning att disse-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
