Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krera sjelfspillingen i snille ock menniska, menande med det
senare uttrycket ett fallet, skuldbelastadt väsende.
Man dömer stundom menskliga handlingar efter de
verkningar, de åstadkomma. Men detta är ett orättvist sätt att döma.
Förkölle det sig icke sålunda, skulle en enda blick på följderna
af Almqvists ^dåd” verka oändeligen mildrande på den
afkun-nade domen. Ilan bar verkat ablindt som anden viller>. Han
afkopierade taflor, på hvilka äfven tidens onda tendenser
framträdde. Men har ej just skuggan af denna åverkan ställt i
rikare ljus, gifvit högre relief åt de föremål, dunklet tycktes
hota att öfverhölja? När han omtalade meningar, hvilka länge
varit i omlopp och öfvergått till helt annat än meningar blott,
då lyssnade man med förfäran dertill, likasom sinnet deraf nu
för första gången blifvit drabbadt. När han en enda gång
beträdde smädelsens luxurierande hufvudskalleplats, då kastade
man sig rysande tillbaka, liksom för en gengångare från
afgrun-dens sataniska djup. — Menniskor af alla möjliga slag slogo
sig frimodigt till riddare på honom, och man tycktes tro, att
all skuld vore afplanad, endast han kunde i grund förderfvas.
Gick man ej häri för långt ? En enda svensk man eger rätt
att hata Almqvist in i döden. Och han har visserligen utsträckt
sin rättighet dertill så långt, som mensklighetens skrankor det
medgifva eller möjligen ännu ett stycke längre. Det är han,
som, blodigt förorättad sjelf, erbjudit sitt eget blod till att deri
dränka minnet af, livad han lidit. Och den, som skrifver detta,
kan ej neka, att af alla Almqvists dåd intet är honom så
oförklarligt som det underlåtna, hvartill han gjorde sig skyldig, då
han ej lyssnade till en sådan uppmaning.
Vinningen deraf, att tidens onda tendenser genom
Almqvists ord blifvit förda till sin spets, som måste brytas och
dessa sålunda förlora sin skärpa, är i alla fall oberäknelig.
Det onda har fått sitt rätta namn och blifvit såsom sådant
er-kändt. Och om Almqvist, ledd af sin onda genius ablindt1),
icke egde att åberopa någonting annat till sitt ursäktande, kunde
han frimodigt hembjuda sig såsom offer åt sitt af honom så
varmt älskade fosterland, som i honom nu mera ser endast sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
