Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det fredsälskande Frankrikes moderna krigiska storhet — in
effigie.
Men ehuru man gjorde allt, hvad som rimligen göras
kunde för att till de evigt unga, stora parisiska barnens
ögonfägnad blåsa upp den arma hjelteärans såpbubbla till jättelika
dimensioner, var det ingalunda med lagrens utan, eklöfskransen
Louis Pliilippe ville se sin egen storhet utmålad. Frankrikes:
„prosperité toujours croisante“ upphöjdes till en officiel
stats-fras, hvilken genom idkelig upprepning omsider degraderades
till parodisk betydelse. Men, man säge hvad helst man vill,
ovedersägligt är det dock, att på förunderligt vis höjde sig den
gyllene fredens välsignelser ur Frankrikes jord, tacksam för
hägnet mot förtrampande krigiska hästhofvar.
Det vore dessutom hädelsc mot sanning och mensklighet
att förneka riktigheten af den grund, hvarpå Louis Philippe
hade fotat sin statsmanna- och konungavishets högsta maxim.
Ett organiseradt samhälles normala tillstånd kan ej, bör ej vara
ett evigt krig. Men böra då staterna se sin högsta sällhet, ära,
storhet, allenast i en evig fred, köpt på hvilka vilkor som helst
— äfven om man ville medgifva, livad som dock svårligen
sanningsenligt medgifvas kan, att det alltid beror på ett folk att
köpa sig fred, om ock köpeskillingen skulle heta sjelftorsakelse
ända till vanära, eftergifvenhet ända till djupaste förnedring.
Detta är en nationernas lifsfråga, besvarad ej blott af
fridfårdiga egoister, utan äfven af den eviga fredens drömmande
och vakna, poetiska och praktiskt prosaiska, oegennyttigaste
fantaster på ett sätt, mot hvilket ej blott historiens vitnesbörd,
som främst af dem jäfvas, utan äfven den menskliga naturens
art och lynne, åtminstone på den ståndpunkt, hvartill jordlifvet
trycker dessa, högt protestera. Gerna må det medgifvas, att
ingenting är mera vördnadsbjudande än sådane fredssvårmare
so u Cobdens humana, ihärdiga, storartade verksamhet uti deras
gudomlighets heliga tjenst. Man kan gå ännu längre och
erkänna, att ingenting heller är nyttigare, äfven i högre mening
än den hvardagligastc. Men äfven desse svårmare hafva det
gemensamt med alla deras medbröder af alla slag att låta sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
