Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inandas den stärkande hofmaskeradlnften samt i egen person
haft äran bivista den stolt-aristokratiske Gustaf Drakenhjelms
vigningsakt. Lisette hade derför bordt hetsigt längta efter att
gjuta det Drakenhjclmska namnets friherrliga glans öfver den
obskure bastarden och öfverhölja, begrafva minnet af dennes
illegala vaggas nesa nnder den lojala härligheten af en lysande
ätts ära. Detta hade åtminstone varit en mensklig drift, som
kunnat medverka att adla sin egarinna ifrån ett ramt djur till
något liknande en menniska. Men den klass af konstens
anspråk, till hvilken detta hörer, har författaren afvisat med
dristigaste förakt. Han låter derför den fattiga Lisette uteslutande
beherrskas af menniskonaturens lägsta, mest djuriska begärelse,
äfven när det gäller hennes Sebastians bästa: snikenhetens,
rof-lystnadens.
Såsom vi ofvanför redan mer än en gång antydt, har samma
ignobla åsigt om konstens kraf föranledt författaren att
framsläpa på scenen baron Magnus Drakenhjelm i den omanligaste,
eländigaste tillvaro, som någonsin kunnat uttänkas. Också detta
kräk, icke mera skymtande fram ur berättelsen lik en halftrodd
sägen, utan trängande sig på oss lifslefvande — så mycket
som det för ett dylikt, oaktadt sina åttatio år knappt halfgånget
menniskoembryo är möjligt — visar sig förkroppsligad på
tiljorna helt annorlunda motbjudande, än han tycktes det den
tiden, då han framlades för publiken anspråkslöst sönderstyckad
i ett dussin numror af ttHelsingfors Tidningar1. Den, som haft
det nedslående nöjet att se det mästerliga sätt, hvarpå herr P.
Deland uppfattade och återgaf andemeningen, ifall det är oss
tillåtet begagna ett så hyperboliskt talesätt, af denna soi- disant
gustavians sceniska apparition, torde svårligen kunna neka, att
han sällan eller aldrig varit vitne till ett spektakel, hvarvid den
menskliga själens eländigaste trasor obarmhertigare blifvit
hem-bjudna åt en deltagande besiktning. Mot deuua moraliska
mi-sére synes den fysiska, som på Roms gator så behagsjukt af
halfnakna, tiggande krymplingar utbredes för den förbigående,
idel läckerheter. Och man har vid dessas åsyn åtminstone
den företrädesrättigheten att tillsluta sina ögon och vända sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
