Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m. d. Dessutom måste det medgifvas, att den musikaliska
om-klädnaden i „nyårsskämtet" ingalunda svär så skarpt emot
ordkroppen, den eger att pryda, som t. ex. de triviala hymnerna
i Blanches qyicka ^komedianter1’ *) mot de patetiska föremålen
för deras dévotion. Och framför allt, hvilken belefvad hofmanna
courtoisie ligger ej i artigheten att helsa här borta på
gränsen af ultima Thule teaterdirektören Tids verldsbekanta
regissör med samma elyseiska toner, som sväfva kring tinnarne af
de tempel, dem han i sin egentliga verkningskrets upprest åt
moralitet och frihet!
Bland de lån, „nyårsskämtet’’1 tillåtit sig att hit importera
från Frankrike, är utan tvifvel förflyttningen af denne
oförlikneliga konstnär det allra dristigaste. Skulle man ej nästan
med full säkerhet veta, att stycket i det hela är så oskyldigt,
blefve man kanske frestad till den förmodan, att försäkran derom
blott är en fras, ej stort uppriktigare menad än den famösa
bordsfrasen på kalaset i Bordeaux: l’empire c’est la paix.
Hvem vet, om vi icke ändå upplefva den sorgen att se vårt
oskyldiga nyårsskämt deporteradt af den utlofvade pjesen :
^Sfin-xen”, i bokstaflig geografisk mening dit, der pepparn växer?
Sådant lärer ju händt någon gång förr olycklige skämtare, hvilka
misstänkts att hafva brustit i tillbörlig respekt mot
teaterdirektören Tids för slika roligheter mindre väl stämde regissör.
Gånge dermed huru som helst: för oss finnar kan det ej
vara annat än högeligen glädjande, då vi se, att den fega
spökrädsla, som ville komma uttrycken både af vårt skämt och vårt
allvar att stelna på våra läppar, nödgas fly för en modigare,
klarare uppfattning af den gräns, på hvars andra sida sjelfva
den beställsammaste misstanke bör stanna. Vi kunna väl hysa
ganska olika meningar om den ytterst märkvärdiga historiens
karaktär, hvilken ^yårsskämtet11 tillåtit sig att behandla nästan
à la Offenbach. En sådan olikhet i åsigter är vår menskliga
rätt. Men en alls icke mindre maktpåliggande skyldighet
fordrar, att vi icke söka gifva framställningarne i ett skämt för
*) „Ett resande teatersällskap“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
