Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
suutarit” endast i allmänhet såsom literär produkt, måste det
väl obetingadt medgifvas, att diktionen deri utmärker sig genom
en raskhet och energi, som man har rätt att fordra endast af
språk, utbildade i hög grad ej blott för tal, utan äfven för skrift.
Måhända linnes det ingen ända på finska i obunden stil
författad bok, hvilken öfverträffar ^Nummisuutarit’’ i uttryckets
otvungna liffullhet. Och redan denna egenskap ensam vore
tillräcklig att anvisa åt Stenvalls komedi ett rum inom den
genuint finska literaturen, der den, möjligen icke utan afund, men
aldrig utan aktning kan betraktas.
En sådan smidig liflighet i stilen borde ju afgjordt
försäkra pjesen om åskådarenes otröttade uppmärksamhet, ifall
rollerna något så när ostraffligt återgifvas. Det tyckes väl så;
men alldeles säker är en dylik framgång ändock icke, innan
stycket verkligen genomgått det sceniska eldprofvet. Mitt
tvif-velsmål i detta hänseende framkallas af en omständighet, hvilken
jag för öfrigt erkänt såsom högeligen bidragande till styckets
förtjenst: den noggranna karaktäriseringen af de uppträdande
personligheterna. Med mer eller mindre klarhet uppfattande,
att hans förnämsta styrka låg åt det hållet, har författaren
utfört sina skildringar med ett intresse, som måste framkalla
ett dylikt både hos läsare och åskådare, men derjemte med en
omständlighet, hvilken lätteligen kan förekomma den sistnämnde
allt för elastisk. När man hos Beaumarchais samt alla hans
efterföljare både inom den fransyska moderna komedin och
utanför densamma vant sig vid dessa sprittande dialoger, der
replikerna utan rast eller ro återstudsa emot hvarandra, liksom
uppkastade från de blankaste stålfjädrar, eller åtminstone såsom
pilar, afskjutna från sprättbågar, faller det sig någon gång ej så
lätt att förlika sig ens med Moliéres oändligen spirituela, men
likväl jemförelsevis långtrådiga konversationer. Huru skall man
väl då gifva sig till tåls, när man oslippligen kallats till
åhörare af samtal, i hvilka finnar af ’äktaste sort följa sin böjelse
att, sedan de omsider kommit rätt i farten, „tala sin mun ren”,
såsom deras karaktäristiska ordspråk bjuder, och lätta sitt hjerta,
fastän det sker i ovanligt korta och komiska meningar?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
