Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samma hugkorastens månljus, med försonande, klara ögon
skådar på oss neder från det förflutnas fria rymnd.
Men detta allt, hur vigtigt det än må kännas för hvar
och en enskild, förflyktigas till en obetydlighet emot storheten
af ett finskt synodalmötes allmänna betydelse. Måhända finnas
ock nu mera få länder, der presterskapet eger att utföra en så
betydelsefull mission som uti vårt. Ty mer än mångenstädes
bibehåller det allt ännu sin ärofulla, sekelgamla ståndpunkt,
hvarpå det framträdt såsom medlare mellan nationens lifsrot,
allmogen, och de på bildningens och kunskapens grenar
sväf-vande frukterna. Denna medlande stam måste förblifva stark,
så länge den dricker sin lifskraft ur det innersta djupet af en
bland de med andeliga krafter rikast begåfvade nationer i
verl-den. Hur förhärdad, petrificerad vore ej den stenek, som icke
skulle känna sig genomträngd, från stoftet upplyftad af de
safter, som välla ur denna klara, fastän likt jordens allra ädlaste
skatter undangömda källa. Det vore förmätenhet af den finska
prestcn, att icke erkänna, det han mer än en gång har att
tacka allmogens djupt rotade religiösa känsla långt mera lör
den, hvilken allt varmare klappar i hans eget hjerta, ju längre
och innerligare han stått med sina åhörare i gemenskap, än desse
honom sjelf. Och ej mindre fåvitskt vore det, om de bildade
klasserna ville förneka, att de under århundraden haft att tacka
sin, genom presterskapets ur allmogens oförderfvade sköte oftast
utgångna medelklass’ efterhand emottagna föryngring till ej ringa
del för de friska krafter, som ännu innebo desamma. Ty äfven
menskligheten på soltorkade branter delar lätt naturalstrens lott
att, länge utsatta för dagskettans oafbrutua brand, blifva
saftlösa, förtvinande. Man har mången gång bittert beklagat sig
deröfver, att det finska folkets öde medels språken dragit ett
skärande råmärke mellan allmogeu och dem, livilka stundom
skulle blygas för att dertill räknas. Vi anse detta förhållande
emellertid för en lycka. Hur obenägen man än må vara att
ensidigt hylla Rousseaus läror om det oundvikliga förderf, som
vore civilisationens arfsynd, måste man likväl medgifva, att
frestelserna till ett tanke- och haudlingssätt, som för allmogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
