Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och ingen minnes kanske mer, att äfven deras hjertan klappat
varmt en gång för det högsta, som kan sätta ett menniskohjerta
i rörelse. Men hvad är det mer; det är ja menniskans goda
lott, att hon kan verka, medan dagen varar, hennes bättre, att
hon kan hoppas, hennes bästa, att hon kan — dö. Gud
alls-mäktig lefver, svarade den störste ibland konungar, då hans
älskande omgifning manade honom att mera hafva sitt lif
spa-radt undan farorna, emedan det vore oersätteligt. Denna korta
lära är den innehållsrikaste, som af menniskoläppar kan uttalas
öfver äfven den rikast begåfvade individs obetydlighet för
nationernas, för mensklighetens stora sak; men ingen vigt lyfter
den likväl bort från vågskålen, livarpå korporationernas,
ståndens betydelse för det hela mätes. — Väl var det ljuft att se
det ungdomliga lif, som närdt af de dubbla odödliga
helsokäl-lorna, religionens och kunskapernas, värmde äfven deras barm,
på hvilkas hufvuden årens snö fallit tung. Väl ljöd deras skämt
älskeligt, då de skildes med det gamla språket ,,vi träffas icke
så unga mera“. Men äfven om de aldrig mera träffas — väl
dem, ifall de, när de gå bort från sin lefnads dagsarbete till
det stora, sista verldsmötet, lemna det arfvet oförminskadt åt
sina efterkommande, hvilket de sjelfve af fromme fäder ärft.
Den gamle, hvarom jag nämnde, kunde väl endast se, att
de forna plägsederna fortlefde; ty hans öron hade åldern nästan
igenlyckt, så att han föga dermed föi mådde fatta, huruledes de
samma läror, hvilka i hans ungdom bekändes, änna med lika
visshet erkändes såsom sanna. Hade han kunnat höra’t, skulle
han kanske likväl märkt någon förändring, som en framskridande
tid fört med sig. Forskningars rätt erkännes nu öppnare än
stundom anmrs varit öfligt i samma lärosalar. Den fromme
Jakob Bonsdorff skulle nu knappast blifvit såsom kättare
brännmärkt, såsom det vederfors honom ännu vid 1817 års
synodal-möte. Men såsom lärans orubbliga grundval stäldes likväl ännu
städse den grund, som ovanskligt lagder är: det eviga ordet.
Ifrån dess bevisning egde nu, lika så litet som annars, någon
appell rum. Job. von Müllers sats: uDie Wahrheit ist in Gott,
uns bleibt das Forschen7’ visade sig hår såsom en — sanning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
