Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
res skapelse, röjande i det hela företräden, till hvilka få
mästare på middagshöjden af deras bana förmått svinga sig opp?
■Vi erkänna appriktigt, att vår lust oeh fröjd, nu lika högt som
någonsin, om ej i än högre grad, endast är att erkänna och
uppmuntra genom rättvisligt beröm, ej att nedrycka
konstnärssjälens vingar i stoftet genom att hänga fast dervid ett
häcklande tadels grofva vigter.
Ännu en återblick på den sista bland de taflor af herr
Ferdinand von Wright, om hvilka här varit frågan, skulle dock
verka såsom ofelbart motgift äfven på förgiftet af den bittraste
tadelsjuka. Vi ville se — nej rättare sagdt — aldrig se den,
hvars första tanke vore att upptäcka brister i ett sådant stycke.
Kärleken är ju blind, åtminstone för felen hos det älskade
föremålet. Och hvem skulle ej fatta innerlig kärlek till detta
stycke af vårt land, som herr von Wright med sin själs alla
krafter eröfrat åt sin konst? Taflan är ett försök i den genre,
hvari den nordiska konstnären borde hafva det afgjordaste
företräde framför sydländingen; den enda, hvari nordens natur
erbjuder åt konsten skördar, dem söderns deråt nekar. Det är
i teckningen af vinterlandskap. Och huru få äro likväl
jemfö-relsevis de målare, som försökt sig åt detta håll? Och huru
annorlunda än herr von Wright hafva ej äfven dessa få oftast
uppfattat sitt ämne, Men man må skåda t. ex. den förfärliga
scen, hvilken isar vandrarns blick vid hans första steg inom
Louvrens gallerier, taflan af Gros, på hvilken Napoleon
vinterklädd stirrar ned öfver Eylaus blod-purprade snöfält. Men man
invänder kanske och ej utan skäl: det hemska, som
karaktäriserar detta vinterlandskap, är snarare ett återsken af den
triumferande dödens likbleka gloria än blott ett sådant af
konstnärens dystra uppfattning. Dock äfven om tanken uppsöker, i de
franske pärernas ex-palats och annorstädes den målares taflor,
som företrädesvis i södern tärde bort sitt nordiskt-melankoliska
lif med att flytta vyer från sitt vinterliga hem på duken; huru
fryser ej själen i en vid deras anblick! De göra ju samma
intryck derpå, som en bister verklig köld på den dervid ovanes
både lekamen och sinne: att sammankrympa dem. Men låtom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
