Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tänker jn, att, äfven om med vattnet, som derur upphemtas,
åtskilligt kunde blifva rentvaget, det likväl ander tidernas lopp torde
sig så illa åtbära, att hela härligheten blefve störtad i en
af-grund af grus, till hvars bortspolande ingen reningsprocess i
verl-den skalle förslå. Att man likväl icke i Marie Antoiuettes
tider lät leda sig på rätt väg af den målande bild, vi nu tagit
oss friheten framställa, kan visserligen synas mer än förlåtligt.
Men att man så föga rättade sig efter många för handen
varande, endast allt för häftigt på lifvet trängande omständigheter,
torde dock vara mindre ursäktligt. Också underläto ej följderna
att visa sig med samma trotsighet, som man dem framkallat.
Den förderfliga rötmånaden 1785 hade inbrutit och
bekräftade sitt urgamla vanrykte såsom föga gynnsam för förnuftiga
handlingar. Den 15 Augusti framgick brännhet öfver
Frankrikes himmel. Det var Marie Himmelsfärdsdag. Hofvet i
Versailles, stundom åtminstone i utvärtes måtto särdeles
gudfruk-tigt, bade endrägtigt församlat sig uti allsköns prakt till ödmjuk,
högtidlig kyrkogång. Den fromme kardinal de Rohan kunde
väl ej vid ett sådant tillfälle saknas. Han infann sig i full
em-betsskrud: korrock med purpurmantel och den lilla kappan,
öfver hvilken tronade den röda kardinalshatten, hvarifrån nedföllo
sidensnören, som uppburo rika toffsar, fladrande för vinddragen
ur de vidt öppnade döbattangerna uti de härliga salarne. Men
ack! De violetta strumporna trängdes den gången af ganska
trånga skor. Hopp och bekymmer hväifde sig tumultuariskt om
hvarandra inom den höge prelatens barm. Det visade sig, ty
värr, äfven då, såsom så ofta annars, att det var bekymren,
hvilka hade full bördsrätt till sin gamla arfvejord, menniskans
hjerta. Åtminstone för den arma kardinalen var färden till
Versailles ingen himmelsfärd. Han drabbades endast allt för snart
med den grymmaste visshet härom.
Ett guldbevingadt bud, ifall vi få nyttja denna djerfva
liknelse om en herre, som, ehuru nedböjd under bördan utaf ett
Peru af styf guldbrokad, med lätta fjät sväfvade fram, nalkades.
Det hviskade, att konungen önskade träffa kardioelen i sitt
enskilda kabinett. Var denna utmärkelse ett förebud af ytterlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
