Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ras hembygd. Sinnesstämningen var densamma som vid dylika
tillfällen: kögtiglig, allvarlig, blickande framåt. Men derjerate
såg nu ögat tillbaka, allt jemt tillbaka till dem, från bvilka
kämparne tagit afsked och som, blickande genom tårar efter de
borttågande, vinkade i aftonens skymning till sina lefvande
värn en sista belsning — ja väl en sista, måhäda i ordets
bittraste, djupaste betydelse, ty det var ju ej till lifvets
högtidsstunder, men till dödens folket nu drog ut. Då de qvarblifne
ej mera kunde skönjas, tindrade ännu på långt håll från
stugornas fönstergluggar skenet från den sprakande fredliga brasan på
härden och de tusen eldsstjemor från skorstenen, fallande ner
öfver halmtaken, liksom förebilder af det eldregn, som kriget
skulle gjuta ner vida omkring på den hittills så lugna
hembygden. Hög och låg delade samma känslor, och under bittra
tårar lyssnade man på herrgårdarne i qvällens tystnad för att
uppfånga det sista ljudet af de bjellror, som täljde de tinske
officerarues bortfärd från älskadt hem.
Då krigarskarorna drogo förbi kyrkogårdens fridlysta mark,
detta väntande andra hem, togo de för audra gången afsked ej
blott af fädernas tysta boningar, utan ock af dem, som de
dittills hoppats skulle skänka dem i tiden sin eviga frid. Nu
hoppades de det icke mera. Deras grafvar skulle öppnas af
svärdet måhända på ijerrau ort; måhända icke ens i den älskade
fädernejorden.
Vandrarenos gångstigar hade småningam hunnit till den
stora stråkvägen liksom bäckarne till strömmen. Gamla vänner
hade med högtidlig glädje kännt igen livarandra i klarheten af
den sig mer och mer morgnande februaridagen. Trofasta långa
handslag betygade återseendets belåtenhet i den betydelsefulla
stunden. Ord vexlades föga, och tystnaden stördes knappt af
annat än det knarrande ljudet af de vandraudes steg på den
trampade snön. Hvar och en var för sig och sina känslor nog.
Afven det lättsinnigaste sinne, om ett sådant der någorstädes
fanns, hade tillräckligt i sitt inre att rufva öfver för att behöfva
söka väckelse hos andra samt nog allvar i denna stund för att
icke qväfva alia utbrott af högljudda betraktelser. Få funnos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
