Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men, som sagdt, oväder, köld o. s. v. voro dock i det
stora kela en små sak. Hufvudfrågan lydde: hurn skall man
hinna till den eviga staden, innan den förgängliga karnavalen tar
slut? Det vore ju bra försmädligt, om den skulle gå ens näsa
förbi, då man omsider hunnit så långt, att man nästan borde
kunna taga på Rom med händerna. Mitt beslut var hastigt
fattadt. Jag ansåg mig säkrast komma fram genom att gå
tillbaka. Meningen med denna kräftgång var följande: i stället
för att fördjupa mig i alldeles obekanta öden och nejder,
som väntade mig åt den romerska sidan, ville jag återvända till
närmaste station, der man åtminstone hade sett mig och der
jag således ej behöfde befara att såsom lösdrifvare behandlas.
För ingenting ryste jag mer än för sådant missöde. Hade jag
råkat ut för det — adjö då med hela karnavalshärligheten!
Jag hade ej länge trampat den stig, vi nyss tillryggalagt,
innan ljud spordes från det håll, mot livilket jag sträfvade.
Snart kunde jag urskilja, att det kom från raskt trafvande
hästar. Att resande från Civita vecchia sidan ännu sent på
natten skulle vara i rörelse, hade jag ej vågat hoppas; men då
jag märkte, att denna förutsättning varit ett misstag, ropade
jag i andanom käckt: Victoria! nu är jag sauverad. Mitt be-
slut var orubbeligt att ej släppa detta tillfälle att komma fram
ur händerna, af hvad beskaffenhet det än vara månde. — Det
var en diligens, kvilken ännu senare än vi hade begifvit sig
från Civita vecchia och som i sporrsträck ilade mot Rom. Så
snart mitt rop kunde höras, uppmanades de åkande att stanna.
De bjödo blott till att föröka farten. Jag försökte att ställa
mig i deras väg. Men de röjde obarmhertig lust att fara fram
och öfver mig, såsom malicen påstår, att Tullia gjorde med
salig Servius Tullius. Jag måste vika. Men knappt hade vagnen
hunnit förbi, innan jag sprang med ena foten i fotsteget, som
lemnats nedfäldt bakom ekipaget. Med handen grep jag i dess
dörrnyckel, fast besluten att ej lossa tag, innan man afhuggit
min arm. Och nu bar det af med fröjd. Aldrig tyckte jag
mig hafva färdats så präktigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
