Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gud är stor.
(Efter staden Wasas brand 1852).
Gud är stor! utropar österländingen, då en stor, oväntad
olycka drabbat honom. Äfven vi andra tänka föga annorlunda.
Så länge lyckan är oss blid: bergning, trefnad, ro åro
bvar-dagsgäster i vår boning; framgången står väntande på våra
planer för att kröna dem; hoppet har mod och vingar till flykt
kring rymden, då uppstår sällan tanken derpå, att „Gud är
stor“. Vi minnas knappt med tacksamhet, att han är god.
Först då, när ofärden sätter sig bister och mörk på den toma
plats, kvarifrån ej blott hemmets lycka och sällhet jagats bort,
utan kanske äfven sjelfva hemmet försvunnit, först då erinra vi
oss, nerböjde till jorden, hvad vi tanklöst glömde, medan vi
lyfte vår gladaste blick kring jordens och himlens härlighet.
Vi erinra oss gifvaren af all god gåfva; och aldrig syntes Han
oss större, än då Han återtagit det bästa, som varit oss
be-skärdt. Vi likna vandraren öfvcr djupen. Så länge vågen bär
honom lydigt, eldens eller vindens tyglade kraft förer honom
dit, han önskar och så som han sjelf det vill, minnes han ej
elementernas jättestyrka. Det är sin egen starkhet, han prisar,
sin egen klokhet, han lyckönskar. Men när elden brutit fram
såsom brand, när vinden vuxit till storm, och askan eller
spillrorna af farkosten strös kring hafvet, då ihågkommer han, att
en högre makt sitter vid hans ödens roder ån den hand, som
ijelfbelåten höll det styre, hvaraf jullens kosa utstakades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
