Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så att du högt öfver våra
Iiufvun drillar hela dagen,
Ensam, sjelf dig nog; ej faller
Ned för våra fotter, hvilka
Dig så lätt förtrampa kunde,
Om du skulle ned dig kasta,
För att om vårt bifall tigga:
Om — jag nog förstår din mening —
Fräckt du tror, att du alls icke
Skall behöfva jordens liåfvor
Och dess ynnest; se! blott detta
Ger dig stolthet nog att sätta
Dig utöfver hennes fjärdar,
Blomsterängar, hedar, fjällar,
Vänta! Jorden, som du menar
Ligga alltför lågt att hinna
Till den himmel, der du jublar,
Skall väl en gång nå dig djerfva.
Om du ej vill ödmjukt sänka
Dig till henne, skall hon sända
Starka bud, då minst du anar
Deras ankomst, och som fatta
I din vinge, som dig rycka
Ned till ställen, hvilka ingen
Får ostraflad länge lemna.
Plötsligt skall du känna, huru
Dig den starka nöden griper
Djupt — som gamens jernklor hugga
I sitt rof; — skall se dig bortträngd
Från din kosas ljusa stigar
Af den fromma afunds sneda
Anfall, eller omotståndligt
Lockas af en kärleks trollmakt,
Hvarom förr du ej haft aning.
(tNedåt1,> (¡nedåt1,1 — evigt „nedåt,”
Tills du, kraftlös, följer rösten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
