Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Var det ej dessa fläktar, hvilka burit
De gröna blad, som svajade på böljan,
An stigande, än sjunkande liksom
Förhoppning i den barm, som ännu hoppas?
Jag trodde då, att milda händer fångat
Dem uti mina forna lundar och
Dem fört till varma läppar, hvilka hviskat
I deras grönska ljufva tröstens ord
Och dem förseglat med en kyss — och sändt
Dem bort med tysta bud till fängslets galler. —
0! hur de än sig höjde, ej de stego,
Så att jag kunnat gripa dem och låsa
De ord, som endast jag der skulle varsnat,
Och höra ljud, dem jag blott kunnat fånga.
De flydde skälfvande med vågen hän
Och gömde sig bak fångens trånga synkrets,
Och kunde ej utaf hans längtan nås
Och ej af harmen, fast de icke burit
åled trohet fram de bud, dem anförtroddes,
ålen ökat qvalen blott, de skulle skingra. —
Hvad minnen summo ej på dessa blad
Från stunder, hvilka mättes af det ljus,
Som skymtade emellan samma kronor,
Der sist de darrat såsom vansklig prydnad!
En längtan grep mig djupt i toma hjertat
Och ville rycka mig dit bort, dit bort,
Der fri jag irrat jemte stormens fålar,
Der än förtroligt jag med djuren lefvat,
Än med dem kämpat uti ärlig strid.
Hur gerna jag nu skulle bytt med dem!
Hur mensklig är ej deras lott mot min!
När de gjort ondt, då resa hopar sig,
Som spjutbeväpnade med ljudligt skall
Djerft draga mot dem, sätta lif mot lif.
Och om de falla, uti deras blod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
