Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För sina gudars altare mot rånarn.
Med händer, feberbrända, blödande,
På nytt jag sökte, tända släckta elden,
Den glans, livarur idolen fått sin dager.
Den kampen blir mig dock till slut för lång,
Och duka under måste jag der i.
Men ej nog svag är jag likväl ännu
Att kunna stå som vittne och beskåda,
Hur denna skönhet, skapad djerft af alla
Mitt väsens bästa krafter, plundras bort,
Förhärjas drag från drag, som tiden härjar
Hvardaglig fägring uppå sjunkna kinder,
Som sminket spolas bort af tåren, fälld
På dessa kinder: vissnad sommars grafvar.
O! nej! Mathilda, bort jag störta måste,
Likt Tröjas stridsmän från sin brända stad,
Med sina gudar tryckta emot hjertat.
Jag vill förgås, att ur förgängelsen
Min kärleks sköna skapelse må räddas
Och göras oåtkommelig för tiden.
Se denna dolk! Det är den räddningsplauka,
Jag sträcka vill åt henne, som har anspråk
Uppå min trogna lijelp uti sin nöd.
Din blekhet breder sig liksom en svepning
Uppå din svunna fägring, och du darrar
Liksom en vimpel, som för sista gången
Af himlens stormar vaggas, innan masten
Sig böjer för att mäta hafvets djup,
Liksom den mätte dittills molnens höjd.
Din bäfvan fåfäng är. — Ej dennn skönhet,
Hva om jag talade, med dig kan stå
Och icke falla med dig. — Du behöfvef
Ju icke rädas; intet du förlorat,
Och aldrig mäktade du fatta opp,
Hvad som jag egde och jag kunde mista.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
