Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samma stund af töcknens tyngder qväfda.
Äldre sonens skuggbild har hon skadat;
Viss hon är derom; men uär hon sträckte
Sina armar upp att famna honom,
Lik en gycklad hild bortsväfvar skuggan.
Rysande hon tror sig åter hemsökt
Af de onda makters ilskna funder,
Oeh i outsäglig ångest faller
Hon ånyo för Mariabilden,
Med förtviflans andakt hön att hålla.
Knappt likväl hou hunnit börja bönen,
Innan yngre sonens blickar stirra
Ned mot henne, liksom nyss den äldres;
Men förvridna voro auletsdrageu,
Och man hellre trott sig se ett spöke,
Som ur grafven steg, än denne yngling,
Genom fägring förr bland tuscu utmärkt.
Och uär modren dock vill nalkas honom,
Flydde äfven han bland nattens skuggor
Liksom ett fantom, af töcken diktadt.
Och fast ut hon störtar från kapellet
Att med moderskärlek fånga bilden,
Om dcu var den söktes, eller gifva
Lif och verklighet åt hamnen, hvilken
Iklädt sig hans skepnad, var derute
Synen dock förutan spår föriunncu,
Och i fjerran hördes blott ett prassel,
Som då vissna löf på bergen falla.
Snart ej ens det ljudet mera spordes:
Nattens tystnad rådde som dess mörker,
Fastän här och der en lysmask glänste
Uppå bergens kanter, liksom gnistor
Mellan murar af förbrunua städer.
Ej mer lik ett väsen, styrdt af lifvet,
Af sig sj’ lf gengängerska, smög modreu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
