Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slocknadt, vissnadt, tystnadt allt nu tycktes
Omkring henne, liksom kring en flamma,
Som för sista gången vingen höjer
Från ett altar mot den blåa rymden.
Hennes själ har trängt sig hel i blicken,
Hennes hjerta ville följa ögats
Pilar, kastade, så långt de hinna,
Emot horizonten längst i vester.
Fåfängt aftonsolen, i fördubblad
Storhet, slösar ljusets gyllne floder;
Ej ur dem det sökta målet dyker.
Ej på dem — som svanen sina vingar,
Drypande af vattnets skira perlor —
Vinden skakar spända, hvita seglet,
Slupens vinge — och hans vinge äfven.
O! hur mången gäng hon redan trädde
Ner till samma ställe, när den första
Gnistan sprang ur nattens svarta öga,
När den sista släcktes i dess slutna.
Fastän blomman lyckte ögonlocken,
Hennes blick flög hän mot samma rymder;
Fastän daggen föll allt lägre nedåt,
Hennes hopp ej nedersjönk dock tröttadt;
Fast allt trängre dimmans famntag blefvo
Qväfdes dock af dem ej hennes längtan.
Nu ett annat namn får denna längtan,
Klädty sig i annan drägt förmätet,
Sen sin forna den i stycken rifvit:
Harm den heter, vill som glömska synas,
Flicka, egen barm du sönderrifvit,
Dårat eget hjerta med förklädnad,
Milda fluktar kasta spegelstycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
