Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Väl var hans lif blott en stupande gång,
Sen lian från hämmande klyftor sig brutit,
Men lian sin suck dock adlat till sång,
Och utan fröjder hans dag ej förHutit.
Såg du ej strålarne öka sin fart,
När af den djerfve de kände sig burna,
Än vid hans fall de lyste ju klart
Liksom ett hjeltenamn på en urna.
Döende sjelf han friskhet än gaf
Åt denna blomma, som lutat sig neder,
Och h vil ken, doftande nu på hans graf.
Stilla en bön för den kvilande beder.
Vandrare, sucken spara du bör
För denna bäck, som qväfves af sanden
Och som ej lefvat, innan han dör,
Aldrig sig lösryckt från kufvandc banden.
Öknen.
På nytt du segrat: mera mark du vann;
Till aska åter en oas förbrann.
Den tiden är ej än, men snart den stundar,
Då ej din sandvåg bryts af gröna lundar.
När stormen ryter sen sin segersång,
Af intet hinder möts dess vilda gång:
Af ingen källa svalkas heta branden. —
Och sandens enhet binder öde landen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
