Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så käns för smärtaa livarje qval nu sällt,
Och glädjen adlas högt utaf att — lida.
Vemodet.
Jag illskar dig, du tysta, bleka engel.’
När gryningssträlar än likt gyllne åar
Min barndoms österland igenomflöto,
Jag redaii lärde älska osedt dig.
Din röst jag hörde uti strömmens och
I vindens stilla hviskningar med blomstren.
En däkt utaf din audedrugt förnam
Jag genom trädens späda, gröna tungor.
Jag kände den vid trastens slag, jag kände
Den varmast, dä han redan hade tystnat.
Hur mängen qväll jag satt, se’n tonen somnat
1 herdens pipa sött, och säg på daggen,
Som utestängd frän blommans slutna knopp
Låg darrande och höll sig fast med möda.
Jag lyddes då så tyst, sä tyst och tordes
Ej andas mer. Jag trodde, att du sväfvat
Med lätta fjät förbi, alt nu du gick
På böljan, glittrande i ljullig krusniug.
Dur innerligt jag längtade att se
Din älskliga gestalt, ett onda drag
Dlott af ditt sköna aulet, som min känsla
Så mången gång re’11 målat städse olikt,
Men lika herrligt hvarje gång ändå.
O! nu jag känner dig så väl, att intet
Förmår mer plåna dig utur mitt minne.
Du följt mig städs från mina barndomsdagar
Så troget, hvad äu har mig öfvergifvit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
