Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Invid den febersjukes heta bädd.
För första gången biinlasända trösten
Ej kundo fylla opp mitt bjertas tomhet,
Då klagande det sökte hålla qvar
Det ädlaste, det bästa, som det cgde:
Din kärlek, Fader!
Ilur mången natt med svarta vingar har
Sen denna stund ren slagit ner och flyktat
Bort längre åter; månget sår har våldsamt
Mitt bjertas dörrar rifvit opp: sin mossa
Ila många ärr i öppningarne drifvit
För att mot vcrldcns kalla vindar skydda
Det bröst, som blottadt darrade för dem:
Ditt minne bar dock under hvarje skakuiug,
Hvar vexling haft en oantastad plats
Uti mitt kjerta, värmt och lyst deriune
Dess bästa känslor, likt en vänlig lampa
Som sänder blickar, fulla utaf eld
Igenom mörkret, hvilket annorstädes
Har inträngt öfverallt uti en kyrka,
Till hälften redan sammanfallen. — Ack
Så länge sten på sten än finnes qvar
Af hjertats tempel, skall ock bilden af
Den första, stora sorg, som bröt dit in,
Der hänga, spikad på dess altar fast.
Men när ett heligt rum Ditt minne icke,
O Fader, finner mera der, Du, som
Vid ögonblicket af din bortgång sände
Ut till de Dina denna första sorg
Så stor, emedan sällhet eudast flödat
Utur Ditt bjerta till dem dittills, då
Har templet fallit och är vordet grus.
Men ej af sorgens nedåtväuda fackla
Ditt minne endast lyst jag skådar, Fader!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
