Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvem egde väl det mod, som kastar bort
Sin bästa arfvedel: sin rätt, sin pligt,
Att, medan dagen varar, kämpa fridfullt
Med tankens eller handlingarnes vapen,
— Uti en ringa eller vidgad krets —
Blott för Din välfärd, hnlda fosterjord,
Som bar vår vagga och som bär vår graf!
Ej tungt det kännas bör ju att få offra
Åt dig sitt lif i långa år af mödor
Och af försakelse. — Här lätt det vore
Att oifra det uti en högtidsstund
Af herrlig handling för Din lycka, moder!
Hvem känner ej i lifvets bästa stunder
En sådan känsla genorabäfva själen!
Men andra känslor smyga dock förrädiskt
I nattlig väckt af obevakad svaghet
In i vårt innersta och öfvermanna
Den kraft, som trott sig redd till hugstor strid.
Så mången varning ur vår egen barm,
Ur lifvets hvimmel och ur dödsens tystnad,
Högt ropar om det ädlas nederlag.
Den ropar ack, också ur denna graf,
Hvarur blott blommans lif af majsoln väckes,
Med tordöns röst sitt skärande memento
O må vi lyssna alla till den rösten,
Då lifvets varma stund ån heter vår.
Ej nederlagets nesa är den värsta,
Hvaraf ett menskohjerta drabbas kan.
Att tappa modet till förnyad strid
För seger eller manlig undergång
Det är att hylla fegt, med slafvens sinne,
Förgängelsens odödliga triumf;
Det är att dö, förrän man lefva börjat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
