Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Talbot (riiver opp förbindningen.)
Så strömmen hän, I bäckar af mitt blod,
Ty trött jag är att skåda denna sol!
Lionel.
Jag kan ej dröja. Fastolf, bringa fältherrn
Till säker ort. Yi mäkta icke mer
Att längre hålla stånd på denna post.
De våra flykta ren från alla kanter,
Och flickan tränger omotståndligt fram. —
Talbot.
Fåkunnighet, du segrar, jag går under!
Mot dumhet kämpa Gudar sjelfve fåfängt.
Förnuft, du höga, himlaljusa dotter
Af gudens hnfvud, visa grundarinna
Af verldens byggnad, stjemors ledarinna,
Ho är du då, ifall du måste, bunden
Vid fånighetens galna häst, dig störta,
Yanmäktigt ropande, med öppna ögon,
Tillsammans med den druckna, i en afgrund ?
Förbannad den, som rikta vill sitt lif
Emot det höga, värdiga, som planer
Med högvis ande kastar upp! Ty verlden
Narrkungen tillhör. —
Lionel.
Några ögonblick,
Mylord! ert lif blott varar. Tanken dock
På eder Skapare!
Talbot.
Ifall som tappre
För tappre män vi endast vikit, kunde
Vi trösta oss med ödets hvardagslag,
Som ständigt vexlande sin kula svänger —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
