Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sitter endast, dömd af lagen, fången;
Likväl, som kring griften klagosången,
Ljuda ropen utaf Erins sorg. — —
Ren dess folk sin styrka kade glömt;
Och det dock i feberskakning drömt
Fordom under blodupplysta nätter,
Att ett folk, som endast vill det, sätter
Gräns för sjelfva träldomsokets sorg.
Unga bjertan, älskande det varmt,
Blödde, då de sågo, huru armt
Våldet gjort det land, det dem så kära,
Som naturen danat till att bära
Skörd af fröjd, ej bitter frukt af sorg.
Och de bröto nödens falska frid:
Endast vinning bjöd ju öppen strid,
Om ock segrens ej. Ty blott förblöda
Ville de på fädrens jord och, döda,
Gömma under den sin trogna sorg.
Fröjd åt landet gaf ej detta krig;
Men dess kämpar vunno ro för sig.
De, som ej af fejden ärfde hvilan,
Sågo den sig spegla uti bilan,
Hvilken högg en gräns för lifvets sorg.
Tyst, som stjernnn glimmar på en graf,
Var den hyllning, man de fallne gaf.
Sjelfva sången, som bar deras minne,
Lefde endast tyst i folkets sinne,
Fast odödligt såsom dettas sorg.
Qväft af nöden, teg så Irlands folk.
Men då träder upp dess store tolk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
