Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Finns ingen Lär ibland de tusen män,
I hvilka lusten brann att famna henne,
Som vågar ett försök till räddningen,
Om än hans lockar sig dervid förbränne!
Bland dem rörs ingen. Men en man, sjelf arm,
Liksom den grund, på hvilken vådeld härjat,
Till bistånd vigt sin viljas kraft, sin arm:
Förgäfves! En ruin han endast bergat.
Steg ifrån den det jemrens högsta skri,
Som, likt en isvigg dritveu skarpt mot floders
Stenhårda dammar, skär så djupt uti
Den granna saln? — Det ropet var en moders.
Likt själens goda engel, hvilken ser
Den, som han skyddat, ned i afgrund falla
Och för den räddningslöse ännu ber —
Så modrens böner, ack! om bistånd skalla.
De penningfurstar i sin dryga rund
Sitt sinneslugn dock snarligt återhemta
Och blygas nästan, att nu för en stund
En annans nöd dem tvang att högre flämta.
Så veke som den ömme romarns håg,
Väl några tyckte: liabet’. för sig sjelfva.
Men deras svaghet snart gör återtåg.
Och alla dystra tankar bort de hvälfva.
Till yttermera visso träder fram
För paschapublicum en man, som menar,
Att hett ta saken vore synd och skam;–––––-
Och kallt man ser den såsom murens stenar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
