Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gått ut, liksom de första morgonstrålar
Ur öde skogen gå, när dagen stundar.
Så trädde fram ur sina skogars natt
Den store Magnus Tavast, endast ledd
Af stilfast mod och tro på ljusets seger;
Och i Sorbonne, der ljuset höjde då
Den skönsta fackla, som brann öfver verlden,
Han helsades som ypperlig ibland
De ypperste, dem verldens undran kände.
Och när han drog tillbaks till hemmets bygder,
Ilar han i trogen hand sin facklas skatt
Och sade: varde ljus! der förr var natt,
Der andras klena mod än städse trodde,
Att natten skulle vara evigt, evigt.
De spridda gnistor, dem han sådde ut
I öde landen, bundits utaf sekel
Till segerkrans omkring hans bleka tinning,
För det han vågat hoppas ljus, der mängden
Ej visste ens för mörkret frukta än.
Ej blott en gryning gaf hans mod åt Finland;
Det gaf den djerfhet, hvilken lofvar gladt
En verklighet åt aningarnes drömmar,
Åt hvilka deras vishet, som allenast
Tro på den visshet, som med händer gripes,
Betänkligt skaka sina sänkta hufvun.
Vi hafva också våra drömmar, vi.
Otroliga, omöjliga, lik sagan,
För den, som tror allenast det, som är,
Och icke det, som sekel kunna amma.
Hvem vet likväl, om ej så många sekel
Som de, som sväfvat öfver Tavasts graf,
Ej hunnit hringa ren till sanning, mognad
Det hopp, som tyckes endast nära sig
Af tomma drömmars allvarsfulla lekar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
