Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För sista gången lemnande sin hydda,
Vid lefnadshorisonten menskan rastar.
Der Nya Verldens skogar skjöto upp
I ostörd rikedom ocli ursprnngskraft,
Likt lockame, dem intet stål än härjat
Kring flickans blomsterkind, slog vandraren
Sitt lätta läger. Trotsigt stark han ville
Uppoffra allt, hvarvid den svages sinne
Af slumpens infall uti födslostunden
Som lifstidsfånge snärjes fast. Han tror
Med detta offer sig den frihet köpa,
Hvaraf sig ödemarkens vilddjur visa
Förtjentare än dessa fega hopar.
Som nöja sig med allt, hvad våldets nyck
Och svekets illbragd bjuda dem till lockmat,
Emedan de den kraften aldrig känt,
Som vet med sig, att hon kan allt försaka.
Berusad utaf slika tankar förde
Han krig mot dessa vilddjur, hvilkas frihet
Han prisat; skrämde fågeln ur sitt näste
Och röjde väg igenom skogens natt
Med lågor, dem han kastat i dess sköte.
Varmt gaf ett broderhandslag han åt desse
Urskogens älste barn, som flyktige
Liksom han sjelf från födrens lägerplatser
Bortveko undan svekfullt våld, då deras
Förtryckare utmätte till en grundval
För stolta städer denna arfvejord,
Hvarpå de avilde71 föddes och uti
Hvars famn de hoppats luta få sitt hufvud
Till sista hvilans frid. — Venedigs son,
Emot hvad han dem lärde, bytte sig
Till dyster visshet om, att detta onda.
Hvars thron han dittills afskytt endast på
Sin deraf tryckta fosterjord, sitt välde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
