Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inträngde djupt, der knappt Venedigs namn
Ett öra invigt för dess stolta klang.
Ocli småningom den mark, hvars sköte legat
För andra grafvar tillstängd, öppnar sig
Att sluka opp en svärm af illusioner,
Som döda sjönko från den sviknes hjerta.
Till slut han tror, att ödemarken ej
Kan bjuda någon annan verklig vinning.
Än den, att från hans hemlands kust en stämma
Ej uppnår honom der med bistert budskap.
Men när den samma sol, som förr så ofta
Ifrån Venedig vände bort hans blick,
Då den steg ned ifrån Italiens berg
För att till andra verldar ställa kosan —
När den nu vek ur skogen, som barbariskt
Sig för dess milda strålar slöt, ocb sollös
En natt tog in den solbelystas plats,
Då följde flyktingen med sina tankar
Den hädangångna till Venedigs våg.
Och klart rann upp för minnet denna stad,
Den underbaraste bland verldens städer,
Som en gång var hans hem — som varit det
Ifrån den stund, då hjertat lärde klappa
För klangen af det välljudrikaste
Dland ord, som gått ur menskobröst: mitt hem!
Hur glänste ej för minnets blick det hemmet;
Hur lekte ej med tusen vågors klot
De morgonstrålar, som från dessa sprungo
Till marmorkyrkornas och slottens väggar,
Förgyllande allt, hvad de ypperste
Bland mästare än lemnat oförgyldt!
Hur tycktes ej de ende springare,
Venedig egde, desse vidafarne,
Som stannat sist uti Sankt Markus’ skygd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
