Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur tycktes de ej spritta stolt af lif,
Liksom de velat kasta sig för vagnen.
Som Phoibos förr ledt öfver deras hemland!
Lik stoden, lyftad högst på tornets tinnar,
Som klarhet ser kring sig ¡Innu, se’n ljuset
För allt der nere slocknat, så af minnet
Hiinrycktes flyktingen till vakna drömmar,
Från hvilkas höjd hans ande såg, hur skönt
I solens glans Venedig samm, fast natten
Enväldigt rådde om hans skogars kulor
Och vilden, som med honom delte dessa.
Men när ett vänligt ögnakast från månen
Sjönk på naturens gröna tempelhvalf,
Då byttes synen för hans inre blick,
Som ensam vakar, när ånyo ögat
Ej egde någon för hvad närmast låg.
Venedig såg han än. Men solens guld
Nu bleknat bort deröfver. Natten skridit
Fram med sin silfverålder. Dock hans stad
Sig tedde än mer ljuf, fantastisk, herrlig,
I denna drägten, fladdrande vid skenet
Af månskenslampan, upphängd uti hvalfvet,
Som blånande tog vid ofvan Sankt Markus’.
Det var som, när i bröllopssalen ljusen
På kandelabrarna ha somnat hän,
Och bruden bortlagt gyllne högtidsskruden,
Som henne tyngt, och för sin brudgum träder
Mer skön, förtrollande och kärleksvarm
Än någonsin, vid lampans älskogsskimmer.
Lyss! Öfverdådigt glada vänner störa
Bortgående än nattens ro med sånger,
Väl något dristiga, men flytande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
