Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Liksom grekinnan uti sorgespelet,
Med ädel höghet och försonande
Igenom storheten utaf ditt fall,
Hvad du förbröt, då detta du beredde!
O, hvarför gjordes ej din undergång
Så skön, att denna kunnat kasta ljus
Uppå din ungdoms herrligaste tid,
Som vändande sig nu ifrån din graf
Med grämelse blott skugga derpå kastar!
Så ljöd hans klagan. Men anklagelsen
Mot honom sjelf snart vändes oförsonlig
Lik vålnaden, som lemnat grafvens ro
För att dens hvila störa, utaf hvilken
I förtid han i grafven störtats. Han,
Som lemnade Venedig lik en son,
Som öfverger, då modrens sista stund
Ar nära, hennes likbädd, eger sist
Ju rätt att vältra skulden uppå andra;
Han skulle djerfvas pråla med en vilja,
Som ofruktbar sig slutit i hans barm
Och ej ens vågat ställa sig på prof!
Snart slöts ock klagan stum uti hans inre,
Liksom ett gift, hvars verkan ej är synlig,
Men tär en säker, fastän långsam väg
At döden, väntande på dess fullbordan.
Hans lock betäcktes tidigt utaf snö
Likt djupa dalen, medan kala heden
Dess flockar skjuter lätt ifrån sig länge;
Och öfver dessa läppar, hvilka blekna,
Gick sällan om Venedig mer ett ord.
Men hjertats känslor böllo det dock fast,
Som djupa hvirfveln ej en drunknad släpper.
Och se’n han en gång sport utaf en främling,
Af Gamla Verldens stormar kastad bort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
