Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid fruktans sida ställts, vid hatets kärlek;
Beundran för ett mäktigt fordom tränges
Om rum med ömheten för stundens ro,
• Störd utaf drömmar om en herrlig framtid.
En makt dock bredt sin svarta fana ut
Högt öfver alla andras. Dyster misstro
Förskansad satt på utkik, kastande
Sin Janusblick åt alla håll tillika.
Ej möttes den utaf en barndomsväns,
Som syntes pröfvad nog att kunna tros
Bestå de prof, hvarpå kanske han sättes.
Ej sprids ett leende på makans anlet,
Som tycks nog huldt, att under svekfullt vinddrag
Ej gillras kan en snara, gömd i blommor.
Ej lädren vågar gifva bort åt den,
Han lifvet gaf, sitt hjertas hemlighet.
Och tusen veta dock, att alla drifvas
Af samma tankars oro ur sin boning
Till oron, hvilken rörer upp naturen.
Men när man mötes, o, då göms inunder
Ett ljuget leende, likt Roms augnrers,
• . Hvart sinnes blödande mysterers djup!
ålen dessa blickar, flyende hvarandra —
Likt män, som öfvat samma missdåd och
Ej mera kunna lita på hvarandra —
Nu riktas alla dock mot samma punkt.
Den dyker dunkel opp från böljan, hvilken
Slår mot Muranos ö. — Der San Mickele
Förr öppnat sina hvalf att motta männer,
Som kastat jordens glädje ifrån sig,
Liksom en mantel, höljd af vägens stoft,
Och stråten sökt till himlen ur en förgård,
Som kyrkogårdens dyster — der nu lågo
Män, hvilka blickade tillbaks mot jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
