Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
¡¿Visst är det sant: vi skrutit med vårt mod
Att otacksamma mot det riket vara,
Som, då mitt välde invid fallet stod,
Oss bergade ur undergångens låra.
Men Mettemich det skulle sjelf ock gjort;
Ej kejsarns dotter ens han lät ju skona:
Så mycket, som kan annars synas stort,
Till solgrand byts i bredd med stat och krona!’1
Allt mer matta ljusen brunno
I gemakets höga kronor:
Skuggorna blott växte större
Och på golf, på tak och väggar
I fantastiska figurer
Reste sig och sammangjötos
För att se’n till intet falla.
På det trötta fursteögat
Föll dess lock, som locket faller
Tungt på kistan, hvari hvilar
En från lifvcts sorger somnad.
Men bekymmer, sorg och oro
Somna ej i furstehjertat,
Deri stundens qval stämt möte
Med den tids, som var och kommer.
Dessa skuggor, hvilka mörka,
Utan blod, sig höjt och sjönko,
Fingo färg af blod och stredo
För sitt lif, men föllo slagna
Än af bilan, än på stridsfält.
Andra släpades dödsbleka
Ilort i carcer durds fasor.
Spielbergs fängselhålor gåfvo
Genljud åt förtvifians hämdrop.
Rigas, han, som söndersågas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
