Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då ut de gingo, liirande allt folk,
Af tolken vigd åt vishetens gudinna
En krans från trädet, som Apolio älskat.
Nationens bjerta ställde hvarjc gång
Kring yuglingsskaran af förhoppningar
De ädlaste, de varmaste, de bästa,
Som i det bott. Och ej de svika ville,
Så länge än en brusten spillra bar
Dem, slagna, sårade i brusningssvallet,
Af stormen upprördt i den hårda tiden.
Ett kan af den ej nedslås; själens styrka;
Eu enda frid ej brytas: samvetsfriden.
Men ändtligt stunda Gustafs solskensdagar.
Nu ljuset föll ej mer på Suomis dal,
Likt aftonskimret genom barrträds galler;
Fritt, som på himlen, öppnar det sig väg
På jorden äfven. Våren, Våren nalkas!
Med väldig arm Calonius isen brutit;
Porthan, han smälte med sin kärlek den.
Hans ande lindar sig kring fosterlandet,
Liksom en arm omkring dens lif, man älskar.
At Auras glädjesuck gaf Kellgren ord,
Och lärkotoner flögo från din lyra,
Franzén! så skära, att ej norden dittills
D m hört ens uti himlahvalfvets grannskap.
Och der de klungo, glömde man, att döden
Sitt dystra modersmål sjöng vid Svensksund,
Der annan lager skars än näktergalens.
Hur skön, hur ljuf var ej den vårens morgon!
Det flög den tiden genom verldens barm
En dunkel aning, som den framåt dref.
Dess verklighet Ivainsmärket bar på pannan,
Så långt den hann; men fridens anda länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
