Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Band, som ett lialft årtusende ren höllo.
De sletos såsom spindelnätet rifs.
Till skiljemur emellan tvänne riken,
Till draget svärd emellan Svealand
Och Finland byts den gamla Bottenviken,
Hvars bölja fäste samman deras strand,
Som en fördjupning tvänne bröst förenar.
Råmärket emot östern sjunker ned,
Liksom ej någon fejd dess råa stenar
Förr hade blodat, liksom ingen fred
Emot dess kanter fordom skeppsbrott lidit,
Och döden det till altar aldrig vigt,
Förtvitlan der ej sina händer vridit,
Och ej förbannelsen dolt der sin bigt.*)
Allt, allt nu tycktes för Porthan förloradt:
Hans hopp, hans lefnadsverk, hans folk och land.
Liksom i undergångens stund förstoradt
Palatset syns, då det bärs bort af brand,
Mer herrligt visar sig det undanryckta,
Än det sig någonsin för honom tett:
ttAck, solen hellre bordt sin kretsgång lyckta,
Än på tillintetgörelsen den sett!’1
Omätelig så klagade lians smärta.
Till slut han söker dock de vänner opp,
Som städse legat närmast till hans bjerta;
Fins eld hos dem väl för hans släckta hopp f
Hopp, tröst förgäfves dock ibland dem sökas:
Knappt känner vänneme han mer igen.
Han märker Jakob Tengströms bana krökas
*1 Det iörtjenar knappt anmärkas, att ett nästan ändlöst krig
var det naturtillstånd, hvari de. som byggde på hvardera sidan om
ifrågavarande gräns, stodo till hvarandra, allt sedan Finland visste
af någon gräns åt det hållet. (Förf:s anm)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
