Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kullblåsta stammar, som ej börja hunnit
Att lefva, innan sorgligt de försvunnit
Från lifvets dagsljus, fast dem sörjer ingen.
Och om än flämta kunnat lifvets gnista
Hos ett i träldomsnatt begrafvet folk,
Till vådeld gnistan sig förbytt, hvars tolk
En Kullervo väl blifvit, som sett brista
Hvar länk, vid mensklighetens hjerta knuten,
Ocb som, från hennes luftkrets utesluten.
För ljus och sång,och vishet ej haft sinne
Och sjelf ej egt ett enda vänligt minne,
Och efter sig ej något sådant lemnat
Till vittne, att naturen honom ämnat
För allt, hvad ädlast föds i mcnskosjälen,
Fast sig urafva måste göra trälen.
Men prisom fädrcns Gud af hjertans grund,
Som underbarligt velat dem beskydda
I hemska tider, längesedan flydda,
Liksom han skyddat oss till denna stund,
Då gladt vår tanke kan mot ljuset blicka,
Hvars strålar glädjebudskap till oss skicka
I hvarje blomma, som bryts ur sin knopp
Och gjuter dager på vårt framtidshopp.
I deras klarhet hoppet gerna glömmer
Att söka tecken till en enskilds lycka
Och sällt om fosterlandets lycka drömmer.
Och om vi längta att en lerans må smycka
Vår ifrån sorgens töcken fria panna,
Är hoppets högsta mål, att den skall stanna
Vid foten af det altar, hvarest finnen
Församlar fosterlandets ädla minnen.
Men huru ljuft det vare att få skörda
En tacksam gärd för lifvets trogna möda,
Är det mer ljuft ändock att kunna vörda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
