Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prolog
den 22 Maj 1870.
Från verklighetens gny, dess sträfva prosa,
Som sleto hjertan, sårade vårt öra,
Vi samlats här att se, om Preciösa
Sin trollkraft mist att älskligt återföra
Till konstens tempel, sånggudinnans boning,
Hvad lifvet har förstrött: fröjd, frid, försoning.
Derute frågas det kanske med hän:
Skall man på nytt begå detsamma rån,
Hvarpå är grundadt Webers hela stycke?
Skall denna pjes, musikens ädla smycke,
Som blifvit gjord för bildningen och vettet.
Förslösas och förnedras på det sättet,
Att vind för våg det kastas ut till rof
Åt ett barbariskt språks zigenarkof’
Och de, som hjerta hafva att så spöpja,
Ej vore det väl de, som skulle sörja,
Om deras hån i sanning sig förbytte,
Och pjesen ginge som den lemmalytte
Storskrytarn, hvilken fegt från striden vikit
Och som triumf sin nesa se’n utskrikit.
Men I, som slutit kring oss täta leder,
I blicken ju ifrån er höjd hit neder,
Såsom man blickar på en vårlig lund,
Af hvilken lofvas, att den nästa stund
Skall ifrån hundra friska grenar knoppas.
Det är ju på sin egen fröjd man hoppas,
Då man i hoppet skådar lundens grönska.
Så de sig sjelfva segerglädje önska,
Som af sitt hjertas grund befrämja vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
