Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ser, hur den bleknat, hoppets sköna vår,
Ser, hur den stelnat, glädjens varma tår,
Då idealets kraf af jordens kränktes.
Att konsten öfver denna ande fick
Oemotståndlig makt. dock tycktes lycka,
Då ung bland lifvets blommor än han gick.
Af hoppet lyftad, att han skulle smycka
Med konstens blomster denna kala slätt,
Som föga mer af slika blomster visste,
An åt oranger deras glöd den gett,
Och ingen stig åt konstens barn beredt
Och dem på lyckans trappsteg ställt som siste.
Från konstens fackla här då re’n likväl
En eller annan gnista hunnit falla:
Hon så till altar vigt Laursei själ
Och mäktat ur hans koja Finnberg kalla.
Men också de till ledning här blott haft
Den dristiga instinkt, naturen föder:
De drefvos af dess underbara kraft.
Som upp till drufvan elden af dess saft,
Som fågeln mellan molnen drifs mot söder.
För andens liksom kroppens dubbla nöd
Laurams snart till andra länder flyktat,
Och tärd af bristen uppå dagligt bröd
Sin dystra, trånga bana Finnberg lyktat:
Då visar Johan Lindh sig på vår strand:
Snart mångens blickar vänligt honom helsa;
En talisman han har ju i sin hand,
Som än, när döden sliter alla band,
Åt minnet kära anletsdrag kan frälsa.
Utur hans pensel flöt med lif och eld
Den bild, hans inre såg, i färger rika:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
