Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lyss! då höras genom halftiind skymning
Flaxa fågelvingar, ej likt svalans
Milda, veka, bärande inunder
Sommarvärmda hvalfven vänlig helsning.
Mörka, starka rista dessa vingar
Emot murarne, liksom de ville
Sönderspränga dem. Till slut de lyfta
Fågeln flämtande till altarrunden,
Dit han sjunker skrämd och likväl harmsen
Att se varelser, förut ej sedda,
Kränka ställets ro, der han byggt näste.
Från församlingen då brast en klagan,
Hvari all dess dofva jemmers minne,
Vaknande på nytt, sig dolklikt röjde
Väg igenom dunklet. Sorgens känsla,
För omätlig att i ord sig binda,
Klagade, att än i Herrans gårdar,
Vid hans altare sig hånfullt trängde
Hugkomster af allt, hvad ondt man lidit.
Sjelfva rofvets fåglar fräckt sig tyckte
Mera hemma ren än Guds församling
Uti kyrkan, byggd af fromma föder,
Men nu bytt till gamars dystra näste.
De, som lejondjerft sin kraft förslösat
Ått sig sjelfva hjelpa, som af andra
Intet bistånd kunde vänta, sågo
Ku af Gud sig lika öfvergifna,
Som de länge varit det af menskor.
Så de arma, af förtviflan drifna,
Uti gudsförsmädelse förbytte
All sin gudstjenst. Icke till en sådan
Mer de tycktes hafva flutit samman,
Men till domedag, på hvilken icke
Menniskan, men — Gud fördömas skulle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
