Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men när så i deras själar brusto
Sista länkame, hvaraf de bundos
An vid himlen, klagoljuden plötsligt
Stilla sig, förstummas, som en insjös
Xattbetäckta brusning, när ur töcknen
Månen, stigen klarögd, sänder fridens
Helsning ned till vilda tummelplatsen,
Hvarest elementerna sig korsat.
I den gräsbevuxna predikstolen,
Der ren örter hunnit fästa rötter,
Trädde opp den gamle själasörjarn,
Känd och älskad som en far af alla;
Han, som städs i nöd och lust dem följde:
Uti skogens klyftor liksom fordom
I af böner helgad glädjes samqväm;
Han, som, lyftande dem till sitt hjerta,
At den Högste vigt dem, liksom sedan
Deras kärlek han till samman vigde;
Han, som icke öfvergaf ens desse,
Hvilka under pestens, stridens tryckning
Utaf lifvet öfvergåfvos. Kunde
Sin församling han väl öfvergifva
Uti denna högtidsstund, då rösten
Skulle återljuda ej från öde
Klippor, men från templets kända murar,
Hvilka tusen gånger fordom svarat
På hans bön och sång till Herrans ärai
Och han talade med denna stämma,
Hvilken ofta öfverröstat stormens
Liksom vågens härskri uppå holmar,
Som, borttappade i vida fjärdar,
Bytts till tempel af den ädle herden
Och af hjorden, lyssnande till honom,
Som man lyssnar till ett bud från himlen.
Hör! Ilan ropar: ^Luftens fåglar hafva
Sina nästen, räfvarne sin kula,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
