Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och grannen, fyllande den fallnes plats,
Med eget lif sin konungs lif betäcker,
Tills från gevären en förnyad sats
Den nya skölden som den gamla bräcker.
Hur kunna menskor strida för en man,
Som dessa vildar för sin konung kämpa?
En afgud för det folket syns väl han,
Då ej ens döden kan dess trohet dämpa?
Sankt Januariusdyrkarn spörjer så.
Han, som sitt helgons vinkar blindvis lyder,
Ej menskostorhets trollkraft kan förstå,
Ej hvad en Gustaf Adolfs själ betyder.
En sådan själ dock underverk har gjort,
Som om sankt Januarius ej spordes.
Hvart sinne i dess närhet växer stort.
Med hjeltemodets kröuingsolja smordes
Naturens bara, dem Finlands skogar födt
Till furans lif och död i öde trakter;
För kung och tro och trohet nu de dött,
För ljus och ära: andens högsta makter.
De sjutti, fallne re’n till sista man,
Fann den till hjelp från Demmin flugna skaran:
Och upprätt stod numera endast han,
Som störtat sig och dessa blindt i faran:
I hjeltens öga brände het en tår,
Och ångren bittrare hans hjerta svedde,
Än om han burit alla dessas sår,
Dem han i ond bråd död ovarligt ledde.
Och Gustaf Adolf stod der länge tyst,
En menska, sörjande sitt folk, som stupat.
Men när allt längre skuggor föllo ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
