Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Slange.
I sina skogars djup låg Suomis jord ännu,
Af nattens mantel höljd, lik vandraren,
Som uti öknens famn sitt trötta hufvnd böjt
Mot stenig bädd och glömmer för en stund
De strider, dem han halftförblödd har kämpat ut.
Men Gustaf Adolfs stämma ljöd: och upp
Ur dvalan skakad, Snomi, sprang Du stärkt på nytt
Och sände dina söner ut att dö
För den, hvars fader druckit deras fäders blod
Och hemgång gjort i din Klas Flemiugs graf.
Som alltid, lätt försonad, Du begärde blott
Till lön för offret af din hämnd och för
Ditt hjerteblod — ett vänligt ord, en hjertlig blick.
Det lönte mödan att den lönen ge.
Den gäldats så, som intet folk ännu betalt
Sin skuld. Som invigd till ett offer stod
Nationen redo — och försm&dt blef offret ej.
När blixt på blixt har drabbat, ho är det,
Som väga mäktar, livilkens var den största kraft?
När våg på våg har rest sig skyhögt upp,
Ho mäter, hvilken molnens närmsta granne var?
När tusen hjeltar tränga vreda fram,
Dit förr allena faran, sjelf förvånad, nått,
Hvems ann var tapprast bland de tappra då?
En hjeltes namn för sorlet ifrån led till led.
Hans svärd var blixten, hvilken skarpast slog;
Hans bröst var vågen, hvilken djerfvast hvälfde sig.
Hans namn var namnet på den tappraste,
Hvars arm bar svärdet, och hvars hjerta styrde det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
