Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0! hur har jag icke älskat Eder,
Lyssnat till hvar ton, i Eder dallrat,
Värmt ert stela lif med eget hjertblod:
I min sista stund hvad blir nu lönen!
Skog, du pustar emot mig din kyla;
Berg, du stänker mot mig stela droppar;
Fjärd, din ande ville båten krossa;
Knappt din strand en handfull sand den unnar;
Unnar jorden åt min kropp så mycket^ —
Så han hviskar. Rösten brytes. Blicken
Skymmes — men det i hans inre klarnar:
Ljuft hans öra nås af milda toner.
Svanen sjunger: ^Fosterjorden skänkte
Dig det bästa, den har kunnat gifva;
Den beskärde dig oändlig kärlek,
Som sitt föremål i allt har funnit
Och uti sig sjelf en ljuf belöning.
Se! den smälte i ditt varma hjerta
Sångens guldklang, som från mångens öga
Sprängde fjällen, hvilka dittills skymde
Suomis herrlighet för skumma blickar.
Fast sjelf glansberöfvad, liksom månen
Ljus du sprider öfver Suomis kalfnatt;
Och, när man dess andes djupt vill mäta,
Äfven i din själ man söker måttet.
Fosterjorden moderligt förlåter,
Att, som ä dess lunder, i ditt sinne
Under nyckfull vexling än har herrskat
Ljuflig vår med sång och doft och blommor,
Än en höst, med blåst, förstöring, mörker,
Än en vinter under stela drifvan,
I hvars botten endast värmen dväljes.
Fosterjorden nu en jättelikbädd
. Dig förunnat, midt uti sitt sköte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
