Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till ödngerökorna
af SFOhr6 „Dic letzten Dingc."
(Om aftonen den 22 April 1838).
Den gudavinge hastigt sjunken föll,
Som, lyftad, sångens toner höll
Upp på dess säkra flykt mot himmelen från jorden;
Och gladt förvånade af hvad de hört
Ren skarorna till hemmets frid ha fört
Det skönsta sångarminne, som kan ges i norden.
•
Ljuft hörs väl fågelns slag i vårlig lund,
Mild vestans röst en morgonstund,
Utöfver dalens djup af gyllne strålar buren.
Ur dunkla urnan mången sommarqväll
En klangfull bäck hälls ned från mossig häll
Och tas i öppnad famn af lyssnande naturen.
Men brutet tycks dock detta ljud till slut,
Entonigt, lösryckt, kastadt ut
Ur harmonin, som jublar uti tillstängd himmel;
Och spåret, som det intryckt, plånas snart
Af sorlets vågor, som i pilsnabb fart
Fly klipporna af sorg och fröjd i lifvets hvimmel.
Men när hvar röst, ur alltets hjerta flöt,
I konstnärns själ sig sammangjöt
Till sann, till lefvande harmoniskt skön förening;
Och när en aning från en högre ve rid
Smälts hop med den, på samma varma härd
I stunder, då han fattar klart dess fulla mening;
Och när den sången, tagen i förvar
Af rena sinnen, fridfull far
Lik oljoqvisten, lyft af dufvans hvita vinge,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
