Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur ödets urna intet Du dock fått,
Som vore skönare än denna lott
Att hägna ljusets altare i fädreus dalar.
Ditt namu dervid Du fäst. Och qvar det står
Fast tempelkvalfvet skulle falla samman
Ännu en gång. När minnet återgår
Till deras grushög, skall det söka spår
Deraf vid bergadt ljus från skära altarflamman.
Vid den jag tändt den heligaste eld,
Som till min tröst i hjertats djup har brunnit.
Ty kraftens gåfva kan väl röja väld,
Men kärleken till ljuset blef ej stäld
Så högt, att ej den ringe äfven dit har hunnit.
Men fast hon ledt mig, tveksam dock jag stod
Att till Dig bära svaret på den fråga,
Min forskning gjort sig sjelf Men högre mod
Städs tacksamheten födde. När förstod
Hon ödmjukt böja viljan ned till sin förmåga’
Till grefvc Alexander Ärmfelt.*)
Ren vårens unga böljor lösta leka
Kring seglarns köl med nyväckt fröjd och lust;
Sig speglande i blåa skyar, peka
Dess yra flaggor emot fjerran kust.
Jag deras vingar ser och hör den maning,
Som vindens fläktar bära till min själ:
*) År 1843 med törims disputation om Finska kriget 1741—43.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
