Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till Hanna Falkman.
Minne af den 4 Mars 1852.*)
Så bistert stormen röt. Sin famn af snö
Ånyo vintern hårdt kring staden sluter.
Knappt vaknad, våren lagt sig ned att dö,
Som under isens boja kufvad sjö:
All sång har tystnat, och blott ulfven tjuter.
Så var det ute i naturens tält;
Men i den trånga salen, vigd åt sången,
Der lefde våren ungdomsfriskt och sällt,
Och sista kylan från hvart bjerta smält,
Som då det värms af kärlek första gången.
Man gaf aKung Carls jagt". Den spred ej död,
Der raskt, likt fria falken, fram den ilar.
I välljud löses sjelfva smärtans nöd,
Och, skärpta uti vackra ögons glöd,
Blott lif de buro, klangens silfverpilar.
Den sången ljöd ifrån en blomstergård,
Af unga, ljufva menskoblommor danad;
Och, bildad under konstens ädla vård,
Fast vuxen på en mark, så kall och hård,
En skönhet röjde den, för knappt här anad.
Men, som bland tusen sköna blommors prakt
En blomma stundom syns mer skön un alla,
Så spordes ock en ton, dit sången lagt
Ett lif af känsla och en tjusningsmakt,
Nog stark att öfver hvarje själ befalla.
*) Förfättadt med anledning af ett smycke, som åt sångerskan
öfverlemnades af tacksamma händer, efter hennes uppträdande
som „Leonora-1 i operan „Kung Carls jagt.11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
