Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och qvällens stjerna söker bland bekymmer
Sin stilla väg till edert stilla hem.
Och om den kärlek, hvilken slocknar sist
På jorden, mins i himlen ännu dem,
Som evigt minnas, hvad med den de mist:
En moders kärlek med förklaradt öga
Nu blickar neder från sitt hem, det höga;
Ger sin välsignelse ej blott åt henne,
Hvars moderlösa fjät den osedd ledt,
Men lika modershuldt åt dessa tvänne,
Som inför Gud och menskor äro ett.
Dock fast det höfves menniskan att bjuda
In allvarsfulla tankar såsom gäster
I kretsar, hvarest firas glädjens fester,
Och hoppets löftesrika röster ljuda:
Den sorg, som bor i det förflutnas minne,
Och den, som än af framtidsmolnen gömmes,
Ej jage bort ur eder själ och sinne
Er sällhetsdröm, så älsklig som den drömmes
Af hvarje menskobarn i lifvets vår
En enda gång och efter långa år,
Borttappade bland smärta och förluster,
Än skimrar för vår blick likt dessa kuster,
Af rosor kransade och af oliver,
Hvarest naturens vår för evig tid
Sig redt en ljuflig fristad, som förblifver
Än lika skön och lika varm och blid,
När stormen plundrat hvarje annan strand,
Och alla segel drifvits emot land
Blott för att slitas i dess reflars sand.
Af lifvets goda makter på er lott
Gafs det, som ibland tusen en knappt fått:
Att, medan bjertats vår står i sin knoppning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
